Social Stockholmssöndag

Jag älskar sociala dagar. När jag får hänga med folk jag gillar så.

Förra söndagen var så. Jag mötte upp LisaVurma på Kungsholmen.
GOD lunch. Vi pratade om framtid. Drömmar. Lisa är så bra!

Sedan vidare till söder. På söder mötte jag upp annan Lisa och Cecilia. Där blev det middag och vin på Judit & Bertil – och massa härligt prat. Lycka!


Stor sorg

Nu har många tårar runnit. I förrgår somnade vackra, snälla och fina Stina in. Alldeles, alldeles för tidigt. Det är så sorgligt.

Det dyker upp så många fina barndomsminnen. Vi var ju som en liten Bullerby-avtagsgata där vi kunde springa fram och tillbaka mellan husen. Och till blå huset var man alltid välkommen.

Jag vill bara krama om hela hennes goa familj.


Vi reste i helgen

Med en ask gelehjärtan, en flaska rött och choklad reste vi en kort bit söderut i helgen. Till Huddinge och till fina svärföräldrarna. Där blev det lördagskväll med förrätt, middag och god kaka.

Vi sov över i våra härliga sommarsängar i rummet, där jag bodde en del i somras. Mysigt!

Och på söndagen hann vi promenera och se en hel del av Huddinges otroliga snömängder.


Fripp

Jag inser att det förra inlägget kan feltolkas. Som att det skulle ske något frisyrradikalt. Så är inte fallet.

Det blev ljust. Och det blev lite, lite kortare.
Men –  jag och mycket noggranna och trevliga frisören pratade om aprikosfärgat hår.
Det tycker jag låter vackert. Höstvackert. Så det blir en blond sommar.


Dagens: Läs!

I dag kan ni läsa mitt Wendelauppslag i Aftonbladet. Det handlar om föräldrar och sociala medier. Hur tiden ska räcka till. Och om hur småbarnsföräldrarna gör. Jag har intervjuat föräldrarna Fredrik och Therese Nygren och sociala medier-experten, och mamman, Johanna Ögren.

Jag har varit vaken sedan 6:30. Sympati-gick-upp med Henrik som jobbar. Och jag jobbar också. Med avbrott för promenad i sol och arton minus. Det bet i kinder, näsa och ben. Insåg min brist på Uppsalagator-kunskap när jag lurade en joggerska åt vänster när hon i själva verket skulle åt höger – insåg jag när hon var försvunnen. Förlåt.

I dag ska det bli tågresa söderut för mig och Henrik.


En känsla av vår

Det går att få vårkänsla och sitta med ansiktet i sol till frukosten. Det gäller att ha en fin kille som öppnar fönstret.

Lite glad tulpan hjälper också.


Hej kompis, det är du & jag nu

Här är hon. Min nya svarta skönhet till vän.
Det är hon och jag som ska göra Uppsala säkert i vår.

[Tack mamma och pappa för fina julklappspengar.]

Det mest perfekta vid köpet av min nya vän (förutom att cykelhandlaren var strålande pedagogisk och lyssnade till alla mina cykelfrågor) var att det kom in ett mycket trevligt par, där frun hade köpt en likadan för ett tag sedan. Hon var SÅ nöjd. Maken skulle nu få ärva hennes svarta pärla och hon skulle köpa en röd, likadan.
Då kändes det ännu mer perfekt att trampa iväg.

I cykelförrådet trängs nu fina sköngröna pilen bland de andra cyklarna. Hon surar lite, men ska få luftas emellanåt. Hon är nu gratis-lagad eftersom jag köpte nytt. Och på något sätt kände jag mig därmed som en dubbel vinnare.


06:40

Klockan 06:40 la jag detta lilla paket på köksbordet, innan jag virvlade ut i kylan.
Det är dagen då vi får lov att använda de allra pluttigaste smeknamnen. Som ni ser.

Och på jobbet fick jag ett läsarsamtal där hon, Eva, avslutade:
– Då får jag önska dig en kram, på den här speciella, fina dagen.
– Kram till dig också! hojtade jag och alla måste trott att jag pratade med en kär vän.

Det här väntade mig efter jobbet:

Och som ni förstår passar vi rätt bra ihop och ska mest äta och skrapa ikväll, som de små pensionärssjälar vi är:


Så slutar en joggingtur

Vi har joggat i dag. Det gick bra – vi hittade hem. Det gick inte lika bra förra lördagen. Då hittade vi inte hem.

När det är ett nytt område brukar jag köra principen: halva tiden åt ena hållet, ta en parallellgata och spring tillbaka hem. Raka vägen.
Men på något sätt blev det fel. Och jag ville inte erkänna att vi var helt borta i det nya området.
– Vet du var vi är? frågade Henrik flera gånger.
– Mmm.
Eller inte.

När vi väl frågade några, var vi 40 minuter hemifrån.
– Vi går, sa jag.
– Jag fryser. Vi blir förkylda. Det är inte värt det. Vi tar en taxi.
– Nej.
– Jo.
– Nej.
– Taxi – nu.

Jag tvingades fråga okänd tjej om att låna hennes telefon (jag tycker det känns… fult). Ringa taxi. Hoppa in i taxi i löparkläder med reflexväst och allt. Inte ärligt berätta för taxixchauffören att vi inte har pengar på oss, H: ”vi springer ju ändå upp och hämtar sen”. Inte berätta att vi sprungit vilse, då vet jag att H himlar med ögonen.

Så i första korsningen frågar taxichauffören:
– Ska vi ta höger eller vänster?
– Inte en aning. Vi har sprungit vilse, får jag faktiskt lov att säga då.

Det sägs ju att löpning är så billig träning. Men det beror på hur du tar dig hem.

I dag gick det bra, förutom att jag föll handlöst på isfläck mitt bland folk.
Du vet liksom aldrig var du hamnar.