I natt kände jag mig verkligen som en frilans igen. Jag kunde sitta uppe och jobba hur länge jag själv ville.
Jag satt först vid det stora runda bordet i källaren bredvid en sött småsnarkandes Henrik som till slut inte snarkade mer utan sa:
– Du, nu hör jag knapparna lite för mycket.
Då tog jag datorn och mina anteckningar under armen och tassade upp för knarrande trappa till köket. Där satt jag under (flitens) lampa och knattrade ihop mitt första frilansuppdrag åt Aftonbladet och Wendela. Det ska i tidningen på lördag. Det är ett personligt och lite känsligt ämne, så jag mejlade texten till tjejen jag intervjuat (också journalist) innan sömn sent i natt.
Och det är SÅ skönt att vakna till ett mejl där det står: ”Tusen tack Maja-Stina för en underbart fin artikel. INGA FEL! Du har verkligen förstått mig.”
Nu hoppas vi att min redaktör tycker likadant.
Läs Wendela på lördag!
Vad härligt!
Och jag känner igen det där… när man knapprar så försiiiktigt man baaaara kaaaan medan sambon gör annat. Sover/tittar på tv/läser/annat. Men ALLTID stör man.. hehe.
Spännande med artikeln!
Kram kram!
Snälla – ge mig en länk att läsa!
Stor kram