Hon gör mig illa till mods

Skrevs i april:

Väckarsignalen ringer alltid klockan sju. Bara någon minut senare, när jag fortfarande ligger kvar, hör jag henne.
Hon sjunger tondövt, högt så att det dånar mellan husen.
Först ler jag.

Hon påminner om en kille jag mötte flera gånger när jag bodde i Kalmar och gick till redaktionen på morgonen. Han var förståndshandikappad och promenerade med stora lurar och totaldiggade till musiken. Sjöng högt och jag log. Han fick mig på så bra humör. Han brydde sig bara om musiken och struntade i hur falskt han sjöng. Han sjöng ju!

När jag hör tjejen tänker jag samma sak. Hon bara sjunger, är fri-fri-fri och låter för att hon vill.
Och jag, jag vill se henne. Se vem det är. Jag är nyfiken, så jag kastar mig upp.

Fram till fönstret för att se…
Ja, jag ser en mamma med lurar i öronen, sjungandes lika tondövt och högt som alla andra mornar. Hon sjunger så jag, grannar – och hennes lilla dotter i vagnen hör.
Dottern har sitt lilla huvud trött på sned, tittar trött med stora ögon och har en napp i munnen.

Jag slutar le. Jag blir illa till mods.
Varför har hon lurar i öronen och skränar fram musik när hon ska höra om hennes dotter vill något?
Jag kan inte ens ha lurar i öronen när jag går med Bella. Ifall Bella vill något.
Och hon har ett barn, som hon inte hör.

Jag funderar på om jag ska vakna en kvart tidigare, stå nere i porten och fråga henne.
– Varför?