Turkiet i tjugoen bilder

Då var vi hemma. En turkisk vecka är förbi. En vecka full av sol (jag är brun), bad (jag kände mig som en gasell i vågorna) och massa, massa avkoppling – och nedkoppling. Ingen telefon eller dator (bara lite en kväll).

Om mina två senaste inlägg blev bildlösa ska detta skaka av bilder.

Först ska jag visa det jag är mest nöjd över. Att jag vågade: Parasailing! Åka efter båt i bara remmar, 100 meter upp i luften. Svälja att han som kör båten och vecklar ut det tunna tyget står med en cigg i munnen. Samtidigt som han ska hålla koll på all säkerhet. Svälja att det dyker upp små ihopknutna knutar lite här och var på vår livlina. Svälja att svaret när jag frågar ”Is it safe?” blir ”No, no – just go” från killen som hellre pratade turkiska än engelska.
Och det var väl tur att vi ”just go”, för det var magiskt!

Sussi och Tomas vågade också:

Vi vågade även åka med ett sjörövarskepp som skulle ta oss till Alanya, men bara en kort bit därifrån – och fyra timmars båtresa dit – beslutades det att vi skulle hoppa Alanya. Varför vet vi fortfarande inte. Och varför ingen mer än vi undrade vet vi inte heller. Men vi tror nånstans att vi blev lurade, ännu en gång.
Men vi blev inte lurade på den fantastiska stranden. Och ja, jag plockade med mig snyggingen från stranden hem.

Vi hittade ett rätt sunkigt fotvårds-rakning-frisyr-manikyr-och-flät-ställe där personalen var finfin och trevlig och resultatet bättre än ställets yttre.
Sussi fixade hår, naglar och fötter. Jag naglar och Tomas rakade sig och blev bland annat eldad i öronen för att ta bort de allra minsta hårstråna. Modigt minsann!

Hotellet var bra. För att vi skulle få äta och dricka gratis behövde vi ett typ festivalband runt handleden. Sen var det bara att köra på.

Vill ni veta lite statistik?
Henrik och jag körde en vecka. Sussi och Tomas kör två.
Henrik och jag prickade 13 kilo bagage var vid ditresa. Prick 14 kilo vid hemresa. Ett kilo sand alltså.
Tomas och Sussi hade färre kilon på ditresan – trots sina två veckor, men med misstänkt tungt handbagage.
Nästan två och mer än en halv böcker är utlästa: Carin Hjulströms Finns inte på kartan (hon är bättre skribent än programledare), Johan Tells 100 sätt att rädda världen (och ja, flyga var big no-no i de sammanhangen) och Roslunds & Hellströms Edward Finnigans upprättelse (100 sidor kvar och den är SÅ bra).
En underbar strandkille, Fati, som varken spontanmasserade oss eller tjatade.
Två bajsklickar på allmän stranddyna vid två tillfällen av en och samma svensk lillkille med en mamma som hellre raggade en turk.
1 271 knappar i cockpit att behärska för kapten och hans styrman.

Tack Turkiet.