Jag var på väg tillbaka till redaktionen efter en intervju i går. Lite för varm, lite för stressad, lite för orolig.
Då lyfts ett litet underverk in i tunnelbanan.
Hon: bebis, tre dagar, två och ett halvt kilo, 47 centimeter. ( Ja, jag tog inte fram måttbandet – jag frågade.)
Den lilla lilla lilla flickan upptog bara en sjättedel av babysittern. Och det var en mycket, mycket stolt pappa som bar den.
Det var flickans premiärtur och jag fick bita mig i tungan för att hålla tillbaka:
– Hur VÅGAR du?
Jag skulle ju ha velat ha en hel bakterieutrotad vagn för mig själv. Gärna en livvakt också.
Aldrig har en tunnelbanetur gått så fort. Jag var nära att åka en station till, för pappan började prata om hur det kändes.
Tio dagar för tidigt född var hon.
– Tänk, då åkte hon ju nästan ofödd, sa Henrik.
Det är alltid lika härligt att få se de små underverken, men kanske blir det än mer speciellt på platser där man minst anar det. Kan tänka mig att det blev en mycket angenäm resa för dig. Hoppas att lilltjejen trivdes hon också och att kollektivtrafiken blir en god vana i framtiden.
Ja, är skolledig sedan början av juni, men jobbar på i vanlig ordning på mitt jobb. Blev ganska mycket jobb under våren också, så vardagen har sin gilla gång, men jag trivs otroligt bra!
Kram
Vilken söt historia, men jag säger som du: Hur vågade han?! Jag vågar knappt själv åka tunnelbana och vill gärna göra det inbäddad av saneringsmedel 🙂
Haha! ja, lätt en livvakt också.
åh! vad mysigt! kan riktigt se den stolta pappan framför mig!
haha, ja henrik har ju helt rätt! haha!
sv: vad gullig du är! tack söta!
ja men absolut, kyldyna är det bästa någonsin! tilly gillar sin jättemycket! (köpte den på en djuraffär, men de finns på nätet också)
Henrik har ju helt rätt 🙂